Det här med att presentera sig.

Med en ny blogg (vilken i ordningen har jag ingen aning om, jag har haft oräkneliga genom åren) så vore kanske en presentation på sin plats?

Jag är hon som fortfarande inte har vant sig vid att hon inte längre är 20+ utan snarare 30- (28 för att vara exakt). 

Precis som i skriven text pratar jag i verkliga livet i paranteser - mitt i en konversation hamnar jag i en utläggning om något annat och blir så långrandig att jag inte längre minns vad det var jag pratade om från första början -

ja, just det. 

Jag är en riktig känslomänniska som under en och samma dag - eller inom loppet av någon timme - kan gå från djupaste svart till vitaste vitt i känsloregistret. Att jag dessutom tänker, ältar och analyserar alldeles för mycket gör mig kanske inte direkt till en mer lättsam person.

Min man brukar, än så länge fortfarande med kärlek och en massa tålamod i rösten, kalla mig "fladdrig". Jag går helhjärtat in i saker, men är otroligt otålig och hoppar ständigt mellan passioner och skiftar lätt fokus. 

Min man ja. Min klippa. Han är förnuftet till min känsla liksom. Han som trots sin blyga och försiktiga natur, en varm augustikväll för nio år sedan tänkte att det får bära eller brista när han efter sex års kompisskap, flirtande och nästan-bli-tillsammande hånglade upp mig i sina föräldrars hall och sedan dess har det varit vi.

Vi bor tillsammans i ett alldeles för trångt och slitet hus som vi renoverar utan att ha någon som helst tidigare erfarenhet men i alla fall en stor dos envishet och jävlar anamma. Med oss i huset - och antagligen den största anledningen till att det är för trångt - bor våra tre trollungar. Dottern M som föddes i feb -08, mellanbrorsan V som föddes i maj -10 och minstingen E, lillebrorsan som föddes i jan -13.

Lite långrandig, som sagt. Men välkommen hit, till min blogg där ni kan läsa om allt livet innehåller med småbarn, man, hus och ständiga renoveringsprojekt. Från det allra djupaste till det mest ytliga.
Kom in, slå dig ner Vid mitt köksbord!